dina drömmar var fjäderlätta, jag kunde känna dem smeka min nacke.

 

- nellie

du drömmer om galaxer medan jag aldrig sett en fallande stjärna.

din lukt sitter kvar på mina lakan och dina läppar har lämnat avtryck på min hud. hur ska jag någonsin kunna glömma ljudet av ditt hjärta? 69 slag i minuten, jag räknade dem samtidigt som du viskade i mitt hår. små ord som har fastnat på näthinnan, jag tror det slår för dig. och jag som ville somna i din famn. jag frågade om det fanns plats för mig där och din hud brändes när du kramade mig hårdare.

hur många timmar krävs det för att glömma din nacke mot mina läppar? mer än stjärnorna på himlen. du sa att du hade försökt räkna dem, stjärnorna alltså, men att du hade tappat bort räkningen efter 236 och jag sa att jag aldrig hade sett en fallande stjärna.

du sa, vad ska du önska dig om du ser en. tiotusentals mer dagar som denna.

- nellie

jag kan inte glömma honom..

det enda jag verkar kunna glömma är att han har glömt mig.

- nellie

Jag är inte rädd för mörkret.

Jag är rädd för att tända och se någon annan än den jag är.

Det har alltid funnits någon före dig.

- sophia

du lämnade kvar ett par okyssta läppar och en dröm om något bättre

 

 - nellie

jag förstår fortfarande inte.

Jag har i princip slut på ord. 

Jag har tittat på honom så många gånger. Följt hans nyckelben, upp mot halsen och runt hans läppar med blicken. Hans kropp borde egentligen vara helt utsliten, så mycket som jag tittat på den. På honom.

Men han är fortfarande hel. Han är fortfarande perfekt. Hans ögon är fortfarande lika fulla av liv.

Hans lukt stannar så fint i mina lakan, men den verkar inte finna någon ro, för den stannar inte tillräckligt länge. 

Solljuset träffar hans ryggrad så perfekt och tiden verkar ha stannat. 

När han andas i min nacke blir jag varm hela vägen ut i fingertopparna.

Jag, å andra sidan, känner mig inte ens i närheten av hel.

Kanske är det meningen att det ska vara så.

Vad vet jag.

 - sophia

 

det regnar utanför och det regnar innuti.

du sa alltid hejdå.

när jag sa vi ses.

- nellie

du lämnade din skjorta här, för att min lukt skulle bli en del av den

jag funderar ofta på om han  fortfarande tänker på mig ibland, vad det är som får honom att tänka på det och speciellt det där om vad han tänker på. jag vet att jag inte är något speciellt, mitt bruna hår har inga vackra lockar, mina ögon är inget hav att drunkna i och jag har inget skratt som fastnar i minnet. men något måste det förmodligen vara eftersom han sa till mig någon dag för några veckor sen att han inte kunde släppa tanken på mig. men sånt förändras antar jag.

ibland undrar jag om han funderar lika mycket på det som jag. om han undrar om jag fortfarande tänker på hans leende eller hans ögon som faktiskt går att drunkna i. fruktansvärt mycket för att vara ärlig. om han undrar om  jag fortfarande inte kan släppa tanken på hans doft som fastnade på mina lakan och på orden som liksom stannade kvar flera timmar efter att han gått hem.

jag antar att det inte alls är så att han undrar. att han kanske glömt eller inte vill minnas, hur jag lämnade en liten bit av mitt hjärta på hans nattduksbord.

- nellie

jag skriver istället för att gråta, ord istället för tårar.

ur boken "jag behöver dig mer än vad jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket"

vissa nätter kan jag ligga vaken i timmar och läsa den här boken om och om igen.

- nellie



Kapitel 15, och inte ens halvvägs in i livet.

Ibland vill jag bara kunna upphöra att existera och rensa mina tankar.

- sophia

kom lite närmare sa hon, sen tog hon min hand

jag har insett att jag skrivit mycket om saker som jag inte förstår mig på och som skrämmer mig, som tar över mina tankar och får mig att ligga vaken om nätterna. saker som att bli ensam, gå sönder eller varför inte saker som att ha ett trasigt hjärta!

tänkte att det var dags att ni får veta lite av sakerna som jag faktiskt tycker om, och som får mig att bli alldeles himla pirrig av lycka.

• att sitta på ett fik lite för länge och dricka alldeles för mycket te med en fin hjärtevän,
• lära mig spela gitarr men någon som orkar med min taktkänsla och mina små vredesutbrott.
• att skriva brev och sedan hoppfullt vänta på svar.
• att dansa långa nätter tills benen känns alldeles för trötta och fötterna värker.
• skriva små dikter i en brun läderbok, som ingen riktigt förstår sig på.
• ta kort på alldeles fantastiskt himla fina personer.

- nellie

hur tungt är ett guldhjärta?

hon är en sån jag skulle springa tusen varv runt jorden för.

- nellie

vad ska det bli av oss?

Jag tänker på honom så ofta. Vad håller han på med? Vart är han i just detta ögonblicket, och med vem? 

Och vårt liv, ska det bli av?

Jag undrar om det finns någon som har den där perfekta handen som passar ens egna som en pusselbit. Vissa säger att det är påhitt, andra spenderar hela livet med att vänta och vissa har redan någon. Det känns som om jag har min pusselbit. men vad vet jag, som bara är 16 år och ganska oerfaren när det gäller livet. Tänk om jag tappar bort honom, ungefär som att tappa bort ett örhänge, eller något liknande. 

 Det där med att glömma. Man glömmer småsaker, som vart man lade sin mobil, eller vad man hade i läxa. Men att glömma något som man har delat med någon, ett minne, tror jag är omöjligt. 

Många säger att de förträngt minnen av då deras hjärta krossades, men jag tror att det långt inne finns kvar och att det alltid kommer göra det.

Hur länge dröjer det innan man glömmer hur den man älskar doftar? Och när upphör man själv att älska? Räck mig ett timglas, någon.

- sophia

stoppa mig, innan jag går över gränsen

jag är nog expert på det där med att aldrig riktigt falla för någon, men när jag väl gör så gör jag det för någon som drömmer om någon annan. och jag vet aldrig riktigt hur jag ska hantera sånt där. sånt där med att tänka på någon som tänker på någon annan och sånt om att  vilja säga ord som någon hoppas på att någon annan ska säga. jag har nog aldrig riktigt förståt  vad jag ska göra när sånt händer. mest raderar jag bara sms, bilder och allt som har med personen att göra, kanske hoppades jag bara att minnerna och tankarna ska följa med i papperskorgen. det gör oftast inte. inte alls.

ibland undrar jag hur lång tid det kommer ta, innan man kan glömma någon helt och hållet. egentligen går det nog inte, aldrig. någon som har fastnat i ens minne stannar nog där. men liksom hur lång tid det tar innan man slutar känna för någon, för jag skulle behöva det nu. sluta känna alltså.

- nellie

du tappade bort det där man kallar kontroll

du är skorpion, sa han och jag förstod aldrig om det var något bra eller om det var något han inte tyckte om. han sa att det betydde att jag bar känslostormar innerst inne, trots att jag inte visade något på utsidan och att det gjorde att jag var svår att förstå sig på, han sa att jag var känslig och hade lätt till tårar. och jag frågade om han tyckte att det stämde och han svarade bara att det där med tårarna, det är vackert.

han sa att jag passade ihop med vattumannen och jag ville fråga vilket stjärntecken han var, men jag vågade inte. för förmodligen var det något som inte passade med mitt överhuvudtaget.

jag kan inte släppa tanken på honom, han vars nacke gör mig knäsvag och han som har en röst som får mig att glömma alla problem i hela världen. och det är  så naivt och typiskt mig att inte kunna sluta med det, för varför ska man tänka på någon som tänker på någon annan?

- nellie

du pratar med stängda ögon,

men jag vet att du ser allt ändå.

Jag kommer ihåg den där kvällen i somras, när han och jag bestämde oss för att spendera natten på ett högt berg. Han sa att han ville visa mig när solen gick ner, för att sen gå upp igen. 

Vi tittade på stjärnorna och jag skrattade så mycket. Det sägs att man får önska sig något, om man ser en stjärna falla. Jag tror att jag såg tusen stjärnfall, men jag önskade mig samma sak varenda gång; att den natten inte var den sista. 

Vi slöt ögonen för att vila, men det slutade med att vi missade solen. Klockan var 06.02 på morgonen då vi åkte hem. Jag satt mittemot honom på tåget när jag tittade ut och såg den vackraste sommarhimmel jag någonsin sett. Jag bad honom titta, men han vägrade. 

Varför tittar du inte? Frågade jag.

För att du är finare än solen. svarade han med den där morgonrösten han får som jag älskar så.

Jag tror att jag nästan kramade sönder hans hand när vi gick hem från stationen efter det.

 - sophia

dina tårar faller inte alls lika lätt som regn,

men de är lika betydelsefulla som havet ändå.

Människor är så svaga, samtidigt som de är något utav de starkaste som finns. 

Det finns så många vårdslösa, som aldrig tänker. Såna som tar, och tar, men aldrig ger något tillbaks. Sedan finns det de som ger, och ger, men aldrig får något tillbaks. Tänker folk aldrig på att tillslut kanske det inte finns något mer att ge? Människor är så bra på att dölja saker. Man vet inte alltid om när någon är ledsen, och när man får reda på det i efterhand mår man dåligt över det. Hur kunde man inte märka något?

Ofta klarar människor alltid av att bygga upp sig själva efter att ha ramlat ihop i tusen småbitar. Ibland med hjälp av andra, ibland helt själva. Jag tror inte att jag har stött på någon som har gått sönder så illa, att den inte går att laga igen. Men om jag gör det, kommer jag nog märka det.

Har ni tänkt på, att hon som sitter bredvid er på bussen, kanske är totalt sönderslagen inuti? 

Eller att den där killen som alltid går av på samma hållplats som du, har förlorat allt?

Men de kommer klara av det, på något sätt. För vi är så pass starka.

Mitt universum går aldrig sönder. Det är evigt.

 

- sophia

och jag vill se din nacke i morgonljus

det skrämmer mig hur lätt människor kan gå sönder, hur sköra, ömtåliga och bräckliga vi är. på mindre än någon sekund kan allt vi byggt upp ligga i bitar. något som skrämmer mig mer är hur lite människor tänker på det och hur obekymrat vi kan skada varandra. man kastar ur sig ord som gör ondare än slag och man slår hårdare än vad som är tänkbart. på en tusendels sekund kan man förstöra någon. helt och hållet. 

vi har nog aldrig riktigt förståt, det där om hur ensama vi skulle vara utan varandra.

- nellie

du frågade om man kunde vinna kärlek på lotteri

jag funderar ofta på vad jag skulle göra utan dem. 

dem där som stannar kvar även fast jag puttar bort ibland. dem där som gör att jag får ont i magen utav skratt som börjar klockan tio på kvällen, fortsätter tills ögonen inte riktigt orkar längre och som fortfarande existerar nästa morgon.

 ibland blir jag så där himla rädd att de inte ska komma tillbaka när jag puttar bort, eller att de där skratten ska försvinna. så ännu oftare kan jag inte sluta tänka på vad jag ska göra för att de ska stanna.

sånt där är nog lite utav min största rädsla, att bli ensam.

- nellie

ni tror att ni vet något nu, men jag vet inget alls.

Jag tror jag värderar livet mer än något annat. Som jag ser på det, så har livet gett mig allt jag har. Hade jag levt ett annat liv hade jag självklart värderat andra saker, men just nu känner jag mig bara så tacksam. 

Jag stöter ofta på människor som klagar över sitt liv, vilka jag uppfattar som smått själviska. Och när jag säger själviska syftar jag faktiskt mest på sådana som säger att livet inte är värt. Att livet inte är värt att gå igenom. Och helt ärligt talat så syftar jag nog allra mest på ungdomar.

Förmodligen för att jag har stött på så många som klagar för att de inte orkar anstränga sig och klättra över muren och sådana som bara vill ha uppmärksamhet. Jag undrar bara en sak, och det är - skäms ni inte? Ni smutskastar det som gett er allt, egentligen. Utan livet hade ni inte haft föräldrar, vänner och några känslor eller vad det nu är som ni värderar. 

Och jag har sett allra mest av de två typer jag nämnde ovanför, dvs. de som stöter på något som de inte orkar med och de som söker uppmärksamhet. Till er som är för "lata", säg att ni är runt 15-18 år. Om ni stöter på något som ni inte orkar med nu, hur tror ni då att ni kommer kunna ta värre saker i framtiden? För det kommer alltid finnas något som kommer försöka tvinga dig ner på knä, och det är ditt val att trycka tillbaks och ställa dig upp. Och sådana som söker uppmärksamhet. Visst försöker vi alla att få uppmärksamhet på något sätt ett x antal gånger i livet. Men att göra en stor sak utav det, så som att säga att man hatar livet (t.ex.) är egentligen bara ett "fuck you" till dig själv. 

Har ni tänkt på det? För det är ert liv, ingen annans och ni är de enda som kan ändra på det. Visst finns det andra till för att hjälpa till lite, men det är du som väljer hur du ska agera.

Självklart vet ju inte jag har deras livssituation ser ut, men det kommer alltid finnas sätt att ta sig ur det.
Ingen kan leva ditt liv åt dig och göra saker åt dig, det är därför det finns utmaningar i allas liv. För vi ska ju bli starkare, inte odödliga, men starkare.
Du ÄR ditt liv.

 

- sophia

du är som lycka, jag tappar lätt bort dig.

ibland kan jag få för mig att vi var gjorde för varandra. han som jag träffade två kvällar i ett lusthus och som fick mig att känna mig synlig, han som skrev frihet över min rygg, kysste mig i nacken och viskade i mitt öra, är du verkligen på riktigt?

han hade brunt hår och blyga ögon, en grön jacka och nya skor. han grät mycket och ofta och han flyttade alltid närmare när jag flyttade längre bort. han frågade om jag var rädd för döden och jag sa att jag kände mig levande med honom.

jag är hennes igen. var det sista han skrev till mig.

- nellie

och jag vill dansa tills jag tappar andan.

Jag köpte en drömfångare igår. Kanske i hopp om att sluta drömma de där jobbiga drömmarna som får mig att sakna honom, eller för att jag alltid velat ha en. Eller, jag vet inte.

Häromdagen kom jag att tänka på när han var här. Vi kollade på film, men jag lade mig med slutna ögon på hans bröstkorg. Hans hjärtslag är det finaste ljudet på den här planeten. Han trodde nog att jag somnade, för han frågade om jag var vaken, men jag svarade inte. Sen viskade han de där tre fina orden "Jag älskar dig" så tyst som han bara kunde.

Mitt hjärta började slå lite snabbare, och han kanske trodde att jag drömde något, men egentligen var jag vaken. Och jag hörde allt. Det var det finaste någonsin.

- sophia

jag tror jag drömde om dig och mig



inatt drömde jag om vackra minnen och någon att ha lite närmare

- nellie

det där med kärlek..

jag har aldrig varit riktigt bra på det där med kärlek,

lite bättre på sånt där med att förälska sig i blommiga klänningar och nya bruna vinterskor.

- nellie

Hennes och mina ord, tillsammans med tusen andra tankar.

Om några dagar, veckor och månader kommer här vara fullt med tankar och ord från hjärtats inre vrå.