dina drömmar var fjäderlätta, jag kunde känna dem smeka min nacke.

 

- nellie

du drömmer om galaxer medan jag aldrig sett en fallande stjärna.

din lukt sitter kvar på mina lakan och dina läppar har lämnat avtryck på min hud. hur ska jag någonsin kunna glömma ljudet av ditt hjärta? 69 slag i minuten, jag räknade dem samtidigt som du viskade i mitt hår. små ord som har fastnat på näthinnan, jag tror det slår för dig. och jag som ville somna i din famn. jag frågade om det fanns plats för mig där och din hud brändes när du kramade mig hårdare.

hur många timmar krävs det för att glömma din nacke mot mina läppar? mer än stjärnorna på himlen. du sa att du hade försökt räkna dem, stjärnorna alltså, men att du hade tappat bort räkningen efter 236 och jag sa att jag aldrig hade sett en fallande stjärna.

du sa, vad ska du önska dig om du ser en. tiotusentals mer dagar som denna.

- nellie

jag kan inte glömma honom..

det enda jag verkar kunna glömma är att han har glömt mig.

- nellie

Jag är inte rädd för mörkret.

Jag är rädd för att tända och se någon annan än den jag är.

Det har alltid funnits någon före dig.

- sophia

du lämnade kvar ett par okyssta läppar och en dröm om något bättre

 

 - nellie

jag förstår fortfarande inte.

Jag har i princip slut på ord. 

Jag har tittat på honom så många gånger. Följt hans nyckelben, upp mot halsen och runt hans läppar med blicken. Hans kropp borde egentligen vara helt utsliten, så mycket som jag tittat på den. På honom.

Men han är fortfarande hel. Han är fortfarande perfekt. Hans ögon är fortfarande lika fulla av liv.

Hans lukt stannar så fint i mina lakan, men den verkar inte finna någon ro, för den stannar inte tillräckligt länge. 

Solljuset träffar hans ryggrad så perfekt och tiden verkar ha stannat. 

När han andas i min nacke blir jag varm hela vägen ut i fingertopparna.

Jag, å andra sidan, känner mig inte ens i närheten av hel.

Kanske är det meningen att det ska vara så.

Vad vet jag.

 - sophia

 

det regnar utanför och det regnar innuti.

du sa alltid hejdå.

när jag sa vi ses.

- nellie

du lämnade din skjorta här, för att min lukt skulle bli en del av den

jag funderar ofta på om han  fortfarande tänker på mig ibland, vad det är som får honom att tänka på det och speciellt det där om vad han tänker på. jag vet att jag inte är något speciellt, mitt bruna hår har inga vackra lockar, mina ögon är inget hav att drunkna i och jag har inget skratt som fastnar i minnet. men något måste det förmodligen vara eftersom han sa till mig någon dag för några veckor sen att han inte kunde släppa tanken på mig. men sånt förändras antar jag.

ibland undrar jag om han funderar lika mycket på det som jag. om han undrar om jag fortfarande tänker på hans leende eller hans ögon som faktiskt går att drunkna i. fruktansvärt mycket för att vara ärlig. om han undrar om  jag fortfarande inte kan släppa tanken på hans doft som fastnade på mina lakan och på orden som liksom stannade kvar flera timmar efter att han gått hem.

jag antar att det inte alls är så att han undrar. att han kanske glömt eller inte vill minnas, hur jag lämnade en liten bit av mitt hjärta på hans nattduksbord.

- nellie