jag förstår fortfarande inte.

Jag har i princip slut på ord. 

Jag har tittat på honom så många gånger. Följt hans nyckelben, upp mot halsen och runt hans läppar med blicken. Hans kropp borde egentligen vara helt utsliten, så mycket som jag tittat på den. På honom.

Men han är fortfarande hel. Han är fortfarande perfekt. Hans ögon är fortfarande lika fulla av liv.

Hans lukt stannar så fint i mina lakan, men den verkar inte finna någon ro, för den stannar inte tillräckligt länge. 

Solljuset träffar hans ryggrad så perfekt och tiden verkar ha stannat. 

När han andas i min nacke blir jag varm hela vägen ut i fingertopparna.

Jag, å andra sidan, känner mig inte ens i närheten av hel.

Kanske är det meningen att det ska vara så.

Vad vet jag.

 - sophia