undrar hur vi alltid lyckades leva i någonslags otakt. du var alltid två steg framför och jag var alltid hundra ögonblick efter.

tänker på hur lätt det är att säga att allt är som vanligt. att jag dricker mitt kaffe precis likadant som innan - nio sekunder kaffe och tre sekunder mjölk, hur jag alltid har håret i en knut och min klocka som alltid ringer 06.24 för att jag aldrig velat ställa den på något sånt där uppenbart som 06.30.

på grund av honom:          är inget det där vardagsrutiner och inte alls som vanligt.

han: säg stopp.jag: nu räcker det.han: du har nio sekunder kaffe och tre sekunder mjölk. precis som jag. jag: okej.han: det är konstigt hur bra vi passar ihop.vi hade träffats en gång och han sa att uppsatt hår i knutar kunde vara det vackraste han sätt. jag hade precis klippt lugg och han sa att det var charmigt.
nästa gång vi träffades frågade han om jag alltid hade håret sådär och jag visste inte riktigt vad han menade (mer än att jag var rädd att han trodde att jag numera bara hade knut i håret för att han hade sagt att det var vackert)  han sa att det var    förbannat himla fint. och sen kysste han min nacke.

han: när vaknar du på morgonen?jag: jag ställer alltid klockan på 06.24.nästa morgon: ett meddelande klockan noll sex tjugo fyra. jag ville kliva upp samtidigt som dig. vill göra allt tillsammans med dig.


nellie.