jag funderar ofta på vad jag skulle göra utan dem.
dem där som stannar kvar även fast jag puttar bort ibland. dem där som gör att jag får ont i magen utav skratt som börjar klockan tio på kvällen, fortsätter tills ögonen inte riktigt orkar längre och som fortfarande existerar nästa morgon.
ibland blir jag så där himla rädd att de inte ska komma tillbaka när jag puttar bort, eller att de där skratten ska försvinna. så ännu oftare kan jag inte sluta tänka på vad jag ska göra för att de ska stanna.
sånt där är nog lite utav min största rädsla, att bli ensam.
- nellie
Min käraste.
SvaraRaderaJag är också rädd. För precis detta.
Jag vill flyga bort. Långt. Tillsammans med dig.
Du och jag, och våra fjäderklädda små vingar.
Någon gång.
Vi borde ge det en chans. Älskade vän.
Jag tycker så mycket om dig.